Shared by NikkeApple is finding an unlikely ally in its efforts to support HTML5 in preference to Adobe Flash as the platform for dynamic web content: pornographers.
Porrindustrin ligger som alltid i framkant...
Fixar sommarens mest uppkäftiga tisha.
 |
 |
|
|
||
 |
 |
Nikke Lindqvist
-
FollowingView All
-
-
Instant Messaging
-
-
Profiles On The Web
-
Email
Recent Activity
- Pornographers next to dump Flash for HTML5
2 months on
Nikke's shared items in Google Reader - BEFRIAD ZON: En twittrande lokförare en utmaning för SJ
Shared by Nikke
Fy fan vad bra. Brit Stakston glänser i analysen. Alla vill göra ett bra jobb och SJ verkar ha missat att twitter inte bara är PR.Tidigare har jag skrivit om vilka grundvärden SJ vill förmedla när de twittrar ”kram” till kunderna eller är småironiska när någon inte blir väckt enligt avtal på ett nattåg. Nu kommer något nytt att fundera över. En lokförare som inte twittrar på uppdrag av SJ men som privatperson väljer att läxa upp kunderna för händelser som skett under hans arbetstid.
En händelse som visar att man må uppleva sig själv som hur privat som helst – men för utomstående är man en representant för sin arbetsgivare. En konsekvens av de nya kommunikationsverktygen som nu varje verksamhet måste hantera. Vare sig det är privat eller offentlig verksamhet.
Det hela kan följas i det samtal som sker mellan en twittrande, bloggande lokförare och en av de många missnöjda resenärerna på det försenade SJ-tåget 544 häromdagen. En diskussion runt en tågresa som anlände till Stockholm från Malmö klockan 03:11 mot tänkta 20:39…en försening som förstås inte var rolig för någon att hantera.
Lokföraren på det nämnda tåget bloggar om händelsen och ger en intressant bild från andra sidan av vad som skedde under rubriken ”Det bidde en lång dag”. Detaljerade beskrivningar och bland annat Trafikverket får kritik för att bidra till att försämra bilden av järnvägen i stort:
Här fick vi och alla våra resenärer ett riktigt slag i ansiktet, när man från Trafikverket beslutade att släppa fram både ett södergående och ett norrgående posttåg medans 5-6 persontåg fick stå och vänta, bara titta på när posten swischade föbi, ett riktigt hån mot alla försenade resenärer, något som kraftigt skadar förtroendet för järnvägen i stort, skamligt gjort av Trafikverket!
Bloggposten är kryddad med många detaljer om dessa rejält kinkiga och extremt känsliga system där nyckelordet tycks vara restart med varsam hand:
Hojta igen om reset, låsa upp dörrarna, förvarna tågklareraren, göra reset, ingen tur, samma fel igen, fler fel. Ringa driftstöd om råd och tips, prova göra stora batterireseten när man dödar ganska precis ALLT för att även få maskinen att glömma att det är varmt, men nej, inte då, ”Termisk överlast uppladdningsmotstånd”, grattis!
Driftstöd lovade prata med felsökarna som kan allt i Hagalund, medans jag gav mig på att stänga av den motormodul som störde mest, och se på fan om inte tåget hoppade igång igen, nu var alla termiska överlaster som bortglömda och lilla fina lampan som säger ”Klart för körning” lyste så vackert grönt så! Woho, även om det innebär ett smått segt woho! så började vi i varje fall rulla igen, 50 minuter försenade.
Vi får också ta del av vad som faktiskt gjordes för att informera kunderna och besöket i förarhytten låter som ett briljant initiativ i det läge som var:
Tiden i Nässjö fördrevs så gott det gick, informera i högtalarna så snyggt det går att vi inte vet något, att ingen vet något, att det förhoppningsvis är reparatörer på plats, och även visa sig på plattformen med jämna mellanrum. Gjorde även en allmän inbjudan till att besöka förarhytten för de som var intresserade, ett bra sätt att fördriva tiden helt enkelt, och ganska snart var förarhytten tämligen full av såväl unga som gamla, pojkar som flickor av varierande åldrar, massa frågor om tågkörning och allt som hör till, samt även en hel del fotograferande, verkade på det stora hela ganska uppskattat!
Bloggposten avslutades sedan med en referens till de gnällande resenärer som syntes i flödet hos SJ (tipstack @hammarstrand):
Eftersom alla inte delar upplevelsen av att allt var välinformerat så ökar kritiken och så småningom reagerar lokföraren på den framförda kritiken även på twitter:
Varpå David Hall aka Moonhouse svarar:
Och här någonstans börjar det spåra ur ifråga om ton och tilltalsformer:
Sen fortsätter det på det här sättet, passagerarens upplevelse ifrågasätts och han får även gliringar över hur hans bakgrundsbild ser ut och vad den säger om hans mentalitet. Trots att lokföraren hävdar att hans arbetsgivare inte har med hans privatliv att göra och att han kan uttala sig hur han vill när han misskrediteras eftersom han ” inte är gift med sitt jobb” väcker det reaktioner hos andra som läser detta. Nu dras @sj_ab in också och får frågan om det hela är ok:
Deras svar är det förväntade i det här läget, backar undan och svarat att twitter är en öppen kanal där man som privatperson kan skriva vad som helst:
Man förtydligar också att lokföraren agerat som privatperson ej som SJ:
För mig är det här ett oerhört intressant exempel på de krockar som sker nu. Inte bara gällande sociala medier utan också i rollen som offentligt anställd. Där meddelarfriheten gör att man agerar som bakbunden från arbetsgivarens sida.
Jag har tidigare ofta funderat om meddelarfriheten i sin extrema tolkning bidrar till att skapa en kultur där det är ok att baktala och kritisera sin arbetsgivare. Att det är defaultläget för offentligt anställda, helt enkelt den gängse kulturen och utgångspunkten snarare än en stolthet över det uppdrag man har att förvalta. Klart är att som representanter för offentlig förvaltning blir de sociala medierna en oerhörd utmaning och säkert ofta en skräckfylld upplevelse. Här pratar vi ju om kommunikationsverktyg där det är möjligt att göra mer, ta ansvar, ta konsekvens av sitt handlande etc. och detta i ett generellt arbetsklimat där det sitter i väggarna att inte ta plats eller göra bort sig.
Fundera om det inte är så att det inom offentlig förvaltning ofta sorgligt nog finns en inställning till sitt arbete som inte handlar om stolthet. Där employment branding ses som en sjukdom. Där ord som ambassadör för en arbetsgivare kan vara rena provokationen. Man värnar om meddelarfriheten och tolkar den som något som bidrar till att man står helt utanför arbetsgivaren och kan säga, tycka vad sjutton man vill.
Meddelarfriheten är oerhört viktig för att t.ex. våga ifrågasätta och kritisera saker, för att säkerställa att en lojalitet mot arbetsgivaren inte blir överordnad det som är den offentliga verksamhetens mål och syfte. Men hur blir det när detta demokrativerktyg används mest som en ”rätt” att tycka vad man vill om sin arbetsgivare utan ansvar för konsekvensen av det egna agerandet. Hur kan vi styra om i en sådan kultur? En offentligt anställd har ju egentligen all anledning att vara stolt, tänk att få förvalta ett uppdrag man ytterst fått av oss som skattebetalare!
Ligger kanske också en del av problematiken i att det är svårt att mäta vad som är bra resultat för offentlig verksamhet? Att det i sig leder till ett mer reaktivt och passivt beteende i grunden. Men nej allt handlar om hur man tolkar sitt uppdrag. Visst borde det också inom offentlig förvaltning handla om att överleverera och inte passivt bara stanna inom de ramar uppdraget gett. Det finns alltid utrymme för tolkningar och val av handlingsvägar för att nå de uppsatta målen.
Så var landar jag när jag ser det här bemötandet av en kund hos SJ via en av deras medarbetare? Att det väl ändå även inom offentlig förvaltning måste råda sunt förnuft, hyfs mot kunder och vilja att ta ansvar!
Och att vi fick ännu en påminnelse om vikten av interna samtal på alla arbetsplatser om detta med att hur privat man än upplever sig själv på Twitter, i sin blogg eller på Facebook så är man det inte ur omgivningens synvinkel – och vad lär vi oss av det, hur vill vi hantera det. Vi måste våga prata om det ansvar man har för att undvika att rollerna blandas samman på ett sätt där kunden inte längre kan hålla isär de båda rollerna. Detta är samtal som inte alls sker för att kontrollera eller hindra yttrandefriheten utan för att skapa insikt om att vi alla gestaltar ett varumärke och bär ett ansvar för hur verksamheterna vi företräder gestaltas. Även inom offentlig förvaltning. De sociala medierna kommer definitivt sätta fingret på konflikten som finns här idag.
/Brit Stakston
2 months on
Nikke's shared items in Google Reader - Hultsfredsfestivalen is no more
För ungefär en timme sen fick jag reda på att det inte blir någon festival i år. Meningen var att jag för andra året i rad skulle ner och jobba åt Rädda Barnen på festivalen. Det var en av de saker jag verkligen ville göra efter att jag sagt upp mig från min anställning där.
Men det blir ingen festival, och runt 20 000 besvikna besökare måste stanna hemma. Detta när det är en vecka kvar till festivalstart. Självklart tycker jag ofantligt synd om alla som arbetar med festivalen, men mest lider jag med besökarna. Hultsfred är, var, en underbar festival. Snälla människor, bra ytor och trevlig stämning.
Jag väljer att minnas Hultsfred med bilder, texter och detta videoklipp.
2 months on
Nikke's shared items in Google Reader - Fler som granskar svenska klimatförnekareVi i Uppsalainitiativet har givetvis inga illusioner om att ha någon ledande ställning i den mångfacetterade svenska klimatdebatten. Däremot vill åtminstone jag gärna inbilla mig att vi gör ett värdefullt och icke helt försumbart arbete inom den lite speciella nisch som handlar om att punktmarkera klimatförnekare och mer allmänt att bemöta desinformation och pseudovetenskap på det klimatvetenskapliga området. Men även i denna begränsade nisch välkomnar vi "konkurrens", t.ex. från andra bloggar och från vetenskapsjournalister i mainstreammedia. Särskilt värdefullt är när ledande klimatforskare rycker ut till klimatvetenskapens försvar.
Bland bloggare förtjänar särskilt nämnas Bo Jonsson, som på sin ständigt läsvärda blogg Piprök ofta tar sig an de svenska klimatförnekarna och deras argumentation, nu senast med inlägget Svarta listan???.
Ett annat aktuellt exempel är hur tidskriften Effekt i sitt senaste nummer persenterar flera artiklar om klimatförnekeri och klimatförnekarrörelsen. En av artiklarna fokuserar på kretsen kring Stockholmsinitiativet, och porträtterar några av de ledande profilerna, inklusive Wibjörn Karlén, Fred Goldberg, Maggie Thauersköld Crusell och Lars Bern. Vi får bland annat veta vilka internationella nätverk med kopplingar till tobaks- och oljelobbyn de engagerat sig i, och de får chansen att förklara vari deras engagemang bottnar. Läsvärt!
I samma nummer av Effekt bjuds vi också på ett utdrag ur Anders Wijkmans och Johan Rockströms kommande bok Den stora förnekelsen. Något att se fram emot till hösten!2 months on
Nikke's shared items in Google Reader - Nej, din RIKTIGA mamma!
Shared by Sanna
Roger skriver så bra om vardagsrasismen. Den äcklar mig mer än något annat. För jag känner igen den så väl, och för att det är så lätt att glida med i jargongen, trots att det får magen att vända sig.
Jag hade precis fått min första stjärna. Nej, jag pratar inte om någon namngiven glödande boll av gas någonstans på natthimlen, utan jag pratar om en stjärna att ha på axeln. Det var visserligen fortfarande en ring runt stjärnan, vilket betyder att min militära grad var sergeant, men en stjärna likafullt.Jag stod iklädd uniform och väntade på tåget. Skjortan välstruken, skorna blanka och knapparna välpolerade.
På bänken bredvid mig satt det en kille i samma ålder och drack öl. Han stirrade ogenerat på mig, men jag låtsades inte om honom. Han hade vit och svartspräckliga kamouflagebyxor, bombarjacka, kängor och rakat huvud. Jag känner igen typen och jag förväntade mig något slags dumt uttalande så som jag hört så många gånger förut. Som för att förbereda mig så stålsatte jag mig och tänkte tyst att säger han något den jäveln så går jag bara därifrån. Han ska inte få tillfredsställelsen att se om jag tar åt mig.
Efter en stund så frågade han om jag fått skjuta med riktiga vapen. Först blev jag paff. Det var en så naken fråga. Av typen som jag fått av barn när jag jobbade på dagis. Den var uttalad med äkta nyfikenhet och intresse. Mina tidigare känslor rann av mig. Jag hade stått och eldat upp mig i onödan. Tagit saker för givet och dömt en person, enbart på grund av hur han såg ut.
Vi pratade en stund om lumpen och livet. Om att spränga saker i luften och om varför han fått frisedel. Vilka stridsvagnar som Ryssen skulle kunna luftlandsätta på Gotland. Helt normala samtalsämnen på en tågperrong.
När killen skulle gå tog han artigt i hand. Han förklarade att han inte gillade invandrare, men att han tyckte att jag var bra. För att jag var som han. En riktig person. Svensk.
Sedan vände han om. Han böjde sig ner och plockade upp den slitna ICA-påsen med folköl och gick sin väg. Jag stod kvar och såg efter honom samtidigt som tåget rullade in. En varm vindpust med en doft av uppvärmt stål slog emot mig, ett pysande och så öppnades dörrarna.
När tåget återigen fått fart så satt jag och stirrade ut genom fönstret och funderade på de där orden han sagt. Är man bara en riktig person om man är svensk? Är det vad som är målet med integrationspolitiken? Att bli en riktig människa.
Vardagsrasismen finns där ute. Den är vass och den är kall och den äcklar mig hundra gånger mer än några förvirrande unga pojkar som skanderar slagord den 30 november. Jag vet ju att dessa unga män lika gärna kan slå ner någon för att den har fel färg på halsduken, för att de håller på olika fotbollslag. Våldet är naturligtvis otäckt, men deras agenda är det inte.
Det som stör mig mest är människor som tror att de är öppna och snälla när de egentligen är det motsatta. Som kvinnan som stod och lyssnade på mig när jag pratade i mobiltelefon vid en busskur. När jag lagt på så gick hon fram till mig och klappade mig på armen och sa: “Vad duktig du är! Du pratar jättebra svenska. Du är adopterad, va? Har du träffat dina riktiga föräldrar?”
På något sätt anser många att det är okej att ställa närgångna frågor till främlingar för att man ser annorlunda ut. Att spelreglerna ser helt annorlunda ut, och är det något som jag förväntas bli så är det tacksam! Tacksam för att någon bryr sig.
Precis som inom så många andra områden inom politiken så är krafterna mot främlingsfientlighet ren konsekvenspolitik. Man försöker parera en situation som uppstått utan att ge sig på grunden i problemen.
Det spelar ingen roll att prata om integration och assimilering som lösningen på främlingsfientlighet. För det inte inte där problemet sitter.
När det gäller utländska medborgare som tillåts stanna i Sverige så finns det två kategorier: arbetskraftsinvandrare och flyktingar. Jag ska fokusera på den senare, då arbetskraftsinvandringen är så marginell att den helt saknar betydelse i sammanhanget (ca: 15 000/år och merparten är säsongare som återvänder till sina hemländer efter avslutat arbete).
Rörande flyktingar så lever många under villfarelsen att detta är en grupp människor som ska finna sig i att kasta bort hela sin identitet, sin kultur och sin härkomst av tacksamhet för att de fått komma hit. Priset för att vi låter dem stanna är alltså att de helt ska ge upp sig själva.
Det finns inget pris angivet på Artikel 14 i FN:s Allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna. Vi säljer inte ett val till dem som fått lämna sina egna liv och sina egna länder för att söka skydd i vårt. Vi erbjuder trygghet och säkerhet till dem som saknar det, och vi ska inte begära något i utbyte. Så det finns ingen tacksamhetsskuld som ska betalas.
Med det inte sagt att det inte finns några regler naturligtvis. Lagar och regler som gäller inom landet gäller givetvis för alla. Även för flyktingar. Varken mer eller mindre.
Rasism i Sverige handlar inte längre om att man vill internera de som inte har ariskt utseende. Det handlar om att man sopar ansökningshandlingar i papperskorgen för att den sökande har ett afrikanskt eller muslimskt namn. Det handlar om att någon halvt om halvt på allvar på jobbet deklarerar att dottern aldrig skulle få bli tillsammans med en muslim. Det handlar om att flera tiotalstusen går med i en Facebookgrupp för att försvara användandet av ordet “negerboll”. Det handlar om grannen som i förtroende viskar om “de där” som orsaken till arbetslöshet och kriminalitet.
Det handlar om att vi låter tomma åsikter doppade i illa dolt hat få ta plats i våra hjärtan. När vi inte ens orkar protestera längre utan bara håller tyst.
Det är då som man kan höra ljudet av ett avlägset stöveltramp eka i bakhuvudet när vi går till val. I ett av världens rikaste länder, i nådens år 2010, går ett parti till val på att vi “daltar för mycket” med människor som lämnar land, hem och familj för att söka sin tillflykt någon annanstans i världen. Ett parti går till val för att vi ställer för låga krav på den som lämnat allt för att åtnjuta det som vi i vårt land inte bryr oss om alls. För oss är rätten till liv och frihet några ord på ett papper, för andra är det verkligheten. Med livet som insats.
Visst, det kanske går att helt integreras och tappa sin egen kultur. Det är enkelt. Vi kan väl fundera på det nästa gång vi besöker spanska solkusten. När man hör folk gapa efter svenska köttbullar, svenska tidningar och svenskt kaffe. Vi kan fundera på det när svenskarna struntar i att fira jul och midsommar när de är utomlands. Vi kan fundera på det när våra mest framgångsrika näringslivstoppar knappt hjälpligt kan uttrycka sig på engelska. Jag menar ett språk är ju så jävla enkelt att lära sig. Hur svårt ska det vara? Om man måste för ett jobb så lär man sig väl ett språk?
Så ja, jag kan svara på frågan om jag träffat min mamma. Min RIKTIGA mamma. Hon tog hand om mig när kvinnan som födde mig inte kunde ta hand om mig. Hon tröstade mig när jag grät och bar mig när jag inte orkade gå. Utan att kräva något i betalning förutom kärlek.
Vem är du?
2 months on
Nikke's shared items in Google Reader - SWIFT: Det blir ett ja. Och ett nytt "bank-FRA".
Tidigare i vår rev Europaparlamentet upp det så kallade SWIFT-avtalet – om överföring av bankdata från EU till USA:s terroristjägare. Men nu gör de stora partigrupperna helt om – och tänker rösta ja. Detta trots att de riktigt dåliga sakerna i avtalet finns kvar. Och med ökad övervakning som ett argument för!
Vi tar det från början... Europaparlamentet ansåg för bara ett par månader sedan att SWIFT-avtalet utgjorde en allt för stor integritetskränkning. Speciellt som data överförs i bulk till USA, vilket omfattar information om helt oskyldiga och aldrig ens misstänkta människors och företags banktransaktioner. Därför rev parlamentet upp avtalet.
Vad gäller detta har EU-kommissionens nya avtal inte ändrat på något. Alls. Det nya avtalet lider av exakt samma grundproblem som det gamla.
Ändå säger sig nu socialistrerna (S&D), liberalerna (ALDE) och kristdemokraterna / de konservativa (EPP) vara beredda att rösta för det nya avtalet – när det kommer upp till votering i Strasbourg redan om en vecka. Vad har förändrats?
Jo, kommissionen har nu lovat att utveckla ett system för att EU på egen hand skall kunna analysera medborgarnas och företagens bankdata.
Det är detta – ökad övervakning – som är den officiella förklaringen till att de stora partigrupperna nu tänker rösta ja. En jättelik registrering och automatiserad analys av alla våra banktransaktioner – i jakt på sådant som EU kan vara intresserat av. Man tar sig för pannan...
Vad gäller information till USA borde det räcka med normalt polissamarbete när man har till exempel en misstänkt eller en konkret misstanke. Det fungerar utmärkt i alla andra polisiära sammanhang.
Dessutom finns ju EU:s penningtvättsdirektiv. I syfte att jaga svarta pengar och pengar som finansierar terrorism, tvingar det alla banker att spara information och handlingar i fem år. Det tvingar vanligt, hederligt folk att redogöra för hur de skall använda sina egna pengar om de tar ut mer än 15.000 kr i kontanter. Och det är detta direktiv som tvingar oss att visa ID-kort om vi vill sätta in mer än 10.000 kr. Räcker inte det – mer än väl?
Nej, nu skall EU alltså börja med egen data mining vad gäller våra banktransaktioner. Så småningom. Lite som ett FRA för våra bankaffärer. På skattemyndigheten måste de hoppa jämfota av glädje. Men först skall vi alltså fortsätta att skeppa hinkvis med data om helt vanliga, hederliga européers bankaffärer till USA under ett antal år.
Sedan var det naturligtvis det där med att EU:s politiska ledare har vridit om armen på sina partikamrater i Europaparlamentet. Och att USA:s vicepresident har varit där och spänt ögonen i ledamöterna. Det har säkert inte varit helt betydelselöst, vad gäller att få dem att plötsligt börja sjunga i en helt ny tonart om SWIFT-avtalet.
Mörker!
Vad säger socialdemokraterna (S&D), folkpartiet (ALDE), centerpartiet (ALDE), kristdemokraterna (EPP) och moderaterna (EPP) om det här? För de skall väl ändå inte få komma undan med att ducka för frågan? Almedalen kan vara ett bra tillfälle att fråga...
EU Observer | DN 1 | DN 2 | Europaportalen | Klamberg 1 | Klamberg 2 | Klamberg på engelska | EU-kommissionär Cecilia Malmströms blogg2 months on
Nikke's shared items in Google Reader - Germany tells Apple they must “immediately disclose” what location data it is collecting
The German government is apparently taking a hard line against Apple’s recent announcement that they are collecting location data from GPS-enabled devices.According to Der Spiegel, the German Justice Minister Sabine Leutheusser-Schnarrenberger has told Apple Inc. that they must “immediately disclose” exactly what location data they are collecting and/or storing. (We are assuming that she has the full force of law and the government behind her, although that was not exactly spelled out in the article.)
The Justise Minister is quoted as saying, “users of the iPhone and other GPS-enabled devices [must] be clear [about] what information will be collected about them,” and called for Apple’s “data protection officials” to offer insights into what is being collected.
The minister is also quoted as saying that she considers it “unthinkable” that Apple would be collecting and storing identifiable data of their users. Der Spiegel says that it is unsure whether or not Apple’s data collection is illegal under German law. They conclude with, “German data protection law requires, for example, that consumers must be educated” on what is being collected, and not simply agreeing to install a program, and that Apple TOS does not clearly spell out what it is collecting regarding location.
(Note: Translation was done using Google Translate, so if we are inaccurate in any way, please let us know.)
h/t PadGadget, whose translation is similar to ours.
Original title and link for this post: Germany tells Apple they must “immediately disclose” what location data it is collecting
2 months on
Nikke's shared items in Google Reader - Slaget om internet
Man behöver ingen licens, inget tillstånd, ingen utbildning och inte ens något omdöme för att ge sig ut på internet. Vilket jag tycker är rätt sympatiskt. Det håller inte alla med om.
Politikerna tar varje chans att gå in och peta i vad som sker på nätet. Handlar det inte om ren censur så uttrycks oro för hur ungdomen har det där ute i de sociala nätverken. Nätet är en outtömlig källa för moralpanik. All skit går alltid på något sätt att koppla till internet, i stort sett på samma sätt som till telefoni och promenader. Och politiker känner att de alltid måste göra något. Även när det inte finns något egentligt problem att lösa.
Nu går det inte alltid så bra för de politiker som försöker ge sig på att styra och ställa över internet. Snabbt inser de att det är väldigt många människor där ute på nätet. Väldigt många väljare. Och man kan ju gissa vad sådana gör mer än sina bankärenden där. Att hitta på något som kan få dem att ruttna till vore kanske inte så bra. Men oj, vad det kliar i fingrarna.
Sedan söks det ju så mycket på nätet också. Vilket med nödvändighet ger en massa svar. Till och med en massa olika svar. Alltså blir makthavarna nervösa. Internet gör också medborgarna källkritiska och sunt misstänksamma mot information. Är det verkligen så bra, frågar sig fler politiker än du vill veta.
Det är en vanlig uppfattning bland politiker att man borde ha reglerat internet från början. Medan tid var. Nu är det så stort, snabbt och svårt. Bortom demokratisk insyn och kontroll, som näthatarna brukar drämma till med när de inte har något att säga i sak. Med ordet demokratisk menas då så kallad politisk demokrati. Som i konsten att först hinna räkna till 51. Och som i att alltid kunna ta till tvång eller i värsta fall våld, ifall någon minoritetsgrupp skulle börja konstra.
Det ligger faktiskt något i analysen att det är för sent för att "göra något". En begåvad nätmedborgare jämförde situationen med den amerikanska revolutionen. Den där jänkarna slängde ut britterna. Om man ger folk frihet, då är det väldigt svårt att ta den ifrån dem igen. Men politikerna försöker, med massor av små myrsteg varje dag.
Vilket för mig till nät-aktivismen. Internet är nämligen stort nog för att försvara sig. Internets politiska gren, Piratpartiet, fick över sju procent av rösterna i Europavalet 2009 och en, snart två platser i Europaparlamentet. Åtta procent fler medborgare än vanligt tog sig till vallokalerna. Och i de flesta länder finns aktiva, ofta löst sammanhållna, nätverk som följer sitt lands internetpolitik på ett närgånget sätt som kan göra det besvärligt att vara politiker.
På EU-nivå har vi sett många braständare för en intensiv nätdebatt. Telekompaketet. Nätcensur. ACTA-avtalet. Bloggreglering. Otaliga utslag av nätmoralpanik. Man måste nog säga att det anarkistiska nätet försvarar sig rätt väl mot EU:s arméer av eurokrater och politiker. Än så länge. Men insatserna tycks höjas något för varje gång.
Tvivla inte på att i det ögonblick näthatarna vinner något viktigt, då kommer de omedelbart att förklara sudden death i matchen på detta politikområde. Därför drivs försvaret av internets frihet med nödvändighet med ovanligt mycket glöd och engagemang.
Till och med i det mörka och snåriga EU-maskineriet finns nu öar av ljus – där nätaktivister gräver, granskar, kör diffar och korsreferar sådant som aldrig var tänkt att ses av ett mänskligt öga igen. Detta utmanar hela EU:s beslutstradition som går ut på att först fattar man beslut, sedan diskuterar man och först därefter tar man reda på fakta. Jo, allvarligt talat. Det är så det brukar gå till. Att gunga båten anses en smula... ofint.
För att förstå konfliktytan mellan internet och politik måste man för ett ögonblick se saken ur politikernas perspektiv. Detta är ett gigantsikt stort, snabbt växande och allt viktigare fält för mänsklig verksamhet. Och det är i stort sett varken reglerat, planerat, kontrollerat eller övervakat. Inse vilken oerhörd frestelse detta är för alla politiker. De kan liksom inte acceptera bilden av sig själva som överflödiga.
På den normala spelplanen slår som regel teknik politik, som Jan Stenbeck en gång bevisade. Så den här striden kan politikerna nog bara vinna om de gör något riktigt, riktigt dramatiskt, dumt och farligt. Vilket de förr eller senare alldeles säkert kommer att försöka göra.2 months on
Nikke's shared items in Google Reader - Sommaren dödar kunskap
Endast 25 procent av eleverna födda i Somalia är efter grundskolan behöriga till gymnasiet, jämfört med 82 procent av elever födda i Finland. Så skrev SvD efter att de låtit Skolverket ta fram statistik på utlandsfödda — men debatten om kunskapsnivåer missar om och om igen både orsak, verkan och relevanta åtgärder när vi definierar kunnande och förmåga.
Den som läst Malcolm Gladwell’s Outliers är bekant med teorin att barn till låginkomsttagare tappar i läskunskap under sommarmånaderna — i jämförelse med sina jämnåriga kamrater som under semestern har större tillgång till böcker och serietidningar, och som också av sina föräldrar uppmuntras till läsning i högre utsträckning. Men de barnen ökar sällan heller i läsförmåga, men bibehåller under sommaren i alla fall den nivå de hade i maj.
Under fem somrar tappar barn 18 månaders inlärning
Fenomenet är väldokumenterat i USA men sällan uppmärksammat i Sverige. Mellan årskurserna 1 till 6 så är det potentiella sammanräknade prestationgapet så stort som 1½ års utveckling som förloras bara under sommarmånaderna. (Cooper, Nye, Charlton, Lindsay, & Greathouse, 1996).
Jag illustrerar de de olika undersökningarnas resultat i följande diagram:
Ur det här kan vi naturligtvis dra många olika slutsatser kring vilka åtgärder som är lämpliga för att motverka det stora tappet hos barn till låginkomstföräldrar.
- Vi skulle kunna påstå att stora delar av västvärlden har alltför lång sommarsemester, med resultatet inte bara att många barn tappar i kunskap, men det är också en period när inga barn ökar sina kunskapsnivåer. Frågan är varför vi väljer en lång sammanhängande sommarferie framför fler korta lov under hela året, som förmodligen skulle resultera i ökad läs- och skrivförmåga hos alla barn, och även minska kunskapsgapet mellan barnen.
- Folkpartiets mantra är att svenska språket kommer först, och sedan kommer resten komma av sig självt. Självklart är språket viktigt, men om man som jag bott utomlands under i stort sett hela sin barndom, så vet man också att barn lär sig nya språk väldigt snabbt (2-3 månader med rätt integration). Det är inte där problemet sitter. Problemet handlar om att ge alla barn samma möjligheter till inlärning året runt: och det är exakt vad den långa svenska sommarledigheten motverkar.
- Att föräldrar med låg inkomst inte i samma utsträckning uppmuntrar sina barn till läsning kan ha många olika orsaker, och tillgången till böcker och tidningar påverkar självklart. Men det är också oerhört viktigt att inse att det här inte betyder att barnen ägnar sig åt oviktiga saker. Läs- och skrivförmåga är ett sätt att värdera begåvning och talang, men självklart inte det enda — vilket görs tydligt i föreläsningen nedan.
Mer stöd till vissa elever kan stjälpa i stället för hjälpa
Medan det hörs röster om mer stöd till ”vissa” elever så är det sällan baserat på annat symptomet att många barn inte har tillräckliga kunskapsnivåer för behörighet till gymnasiet. Men de direkta orsakerna till det här kunskapsgapet nämns sällan (annat än som en dåligt förd politik) och därför är det svårt att förstå vilka åtgärder man egentligen menar och på vilket sätt de skulle hjälpa.
Jag ser nämligen stora risker med att punktmarkera vissa elever och ge dem stödundervisning som en lösning på ”problemet”:
- Stödundervisningen riskerar att hela tiden fokusera på att ta barnen från en lägre läs- och skrivnivå till en som ligger i linje med årskursens förväntningar. Stödundervisningen kommer nämligen alltså alltid i sig ligga på en lägre nivå, och det är svårt att se hur man väl tar sig ur stödundervisning när man väl hamnat där. (Undantaget skulle vara om all stödundervisning ges som komplement under lördagar och söndagar, och inte under normal skoltid.)
- Stödundervisningen i sig understryker för alla att barnen är annorlunda och ”lite sämre” vilket gör att de själva identiferar sig med och lever upp till sin stämpel som lågpresterande elever, och då helt enkelt känner att de inte behöver försöka lika mycket. (Även föräldrar och lärare kommer att se annorlunda på eleverna.)
Det bästa stödet vi kan ge våra barn för att förbättra deras kunskaper i svenska och matte är egentligen alltså att förkorta sommarledigheten. Men…
Kunskap är inte bara matte och svenska
Till slut vill jag också poängtera att vi inte måste stirra oss blinda på matematik- och språkkunskaper för att bedöma framgång och förmåga att nå framgång. Vi måste bli duktigare på att se individuella förmågor och uppmuntra dessa förmågor; inte hela tiden forcera kunskap för teorins skull.
Och med det vill jag uppmana alla föräldrar med skolbarn att se följande föreläsning och verkligen ta till sig budskapet som Cameron Herold vill förmedla i Låt oss uppfostra barn till att vara entreprenörer:
Ha en underbar sommar! Ut och lär er om livet!
2 months on
Nikke's shared items in Google Reader
